Det räckte med att bläddra upp första bladet för att sedan brista i gråt men nu är jag i hamn efter en lång o tung berättelse.
Pigge Werkelin förlorade sin fru Ulrika och sina barn Max och Charlie i tsunamin i Khao Lak, precis där jag sitter med mina fötter just nu. Overkligt och ofattbart. Jag blickar ut över mitt paradis och får en konstig, obehaglig känsla inom mig.
Pigge är en mycket stark och egen person som kämpar mot svenska myndigheter för att hitta och få hem sin döda familj. Kan ni ens föreställa er hur det är att först hitta sin döda fru knappt igenkänbar redan efter två dagar, göra iordning henne, ordna begravning i ett främmande land utan Sveriges hjälp(de hjälpte inte till med något alls i princip)och få kvarlevorna efter kremeringen och bära runt på i en kartong för att i nästa stund göra om samma sak med sina barn där du själv plockar ihopa benbitarna och askan efter kremeringen?
Nä det går inte att föreställa sig. Aldrig någonsin.....
Ja, det där var så hemskt hemskt läsa/höra om när det hände! Så fasansfullt. Tror många gick i chock när det hände o långt efter det. Pigge Werkelin gjorde ett mycket starkt intryck. Han var en hel del i media vill jag minnas. Gripande o tyvärr sann historia. Modigt läsa boken där på plats.
SvaraRaderaFortsätt njut av semestern!
Kram,
Annelie
Åhh fy... brast ut i tårar, SÅ FRUKTANSVÄRT!
SvaraRaderaHela händelsen visade hur illa förberedda myndigheter mfl var på en större katastrof.
SvaraRaderaEn kollega till min sambo var där och bad att få låna mobilen av prästens fru i Svenska kyrkan. Det fick hon inte för det var så dyrt; inte mycket kristen medkänsla där inte...
Den enda som faktiskt var professionell var Lottie Knutsson på Fritidsresor och hon är lite av en idol än idag.
Har inte läst Pigges bok men minns alla artiklar i DN där det så väl märktes att folk gjorde dem fortfarande i chock och säkert ångrar det idag. Tragiskt.
Samtidigt är det ju skönt att livet går vidare och att du kan ligga där med fötterna i sanden =)